En svag bris kittlar de gröna vidderna
Känslosamt över naturens fägring
Över de många blommor som i säregen prakt
vajar höljda i stolthet mot skyn

Ett smutsigt barn vandrar i dagdrömmen
lufsar i den klädda jordens nejd
Stövlar framåt och blom hon skördar
I tusental de ligga i hennes tusen korgar

Ur mullens moderliga värme de lyfts
Handlöst faller de ned i försummelse
Se nejder, hur de färgas röda av blod
Se nejder, hur de kvävs av otaliga tårar

Djupa sår skall med tiden få läkas
Likt tillit skall få väckas till liv
Det allra renaste skall få gro
Tillsammans med hopp, aktning och tro

Tusen tusen blommor skördas
Se nejder, hur de färgas röda
Tusen liv, tusen öden
Se nejder, hur de kvävs av tårar